Direktlänk till inlägg 13 november 2017

I huvudet på en virrpanna :/

Av Annelie - 13 november 2017 20:59

Ibalnd tror jag att jag är den virrigaste i min närhet,eller inte bara ibland,ganska ofta..

Det susar förbi tankar,meningar och hela blogginlägg i skallen på mig ibland :/ Jag hinner knappt hänga med dem själv :)

Åh så har det nog alltid varit. Jag har alltid kallats för dagdrömmare och ha en livlig fantasi.

Jag har alltid tyckt om att skriva,helst då bara från stödord och lyckas få till en historia :)

När jag var yngre satt jag gärna med en gammal skrivmaskin och skrev. Det är skönt,man kan kliva ur sin "trygghetszon" och bara skriva och uppleva :)

 

Jag brukar kunna skämta om att andra skulle inte överleva i min skalle en dag,jag hinner tänka och fundera tre ggr mer än min familj bara innan frukost :) Jag hoppar mellan mina samtalsämnen och förväntar mig nästan att alla ska hänga med :)



När min äldste son var mellan tre och fyra år,så började dagis tycka att han var annorlunda än sina jämnåriga kompisar. Att han inte var lika snabbt utvecklad.

Han fick tid hos barnmottagningen först för psykolog utredning,de fann att han var lite efter i sin utveckling så vi fick en tid på Barn och ungdomshabiliteringen.

Det vart flera besök och många arbetspass för honom där.

När han var ca 5 år så fick vi reda på hans diagnoser.

ADHD med drag av autism och Tourettes.

Jag minns fortfarande min känsla,kändes som jag föll,föll långt ner i ett stort svart hål...Hur skulle jag kunna vara mamma och uppfostra min son?? Jag hade ju knappt hört om dessa diagnoser innan.

Men sakta men säkert så fann jag mig i allt kaos och fick en förståelse,om dock liten. Han var ju samma kille som innan. Men först kändes ju allt som en film.

Han var då en väldigt aktiv kille,välte bokhyllor,gick in i främmande bilar för att kolla doftgranarna :)

Han har alltid älskat doftgranar :) Han var överallt och ingenstans,var det tyst så hittade han på bus :)

Han har inte haft bekymmer med det sociala,han har alltid älskat att vara i fokus och att få höras. Det hände alltid saker omkring honom. Han byggde gärna om sängen med allt sitt innehåll på rummet till en lastbil,han satt på en stol i sängen,kollade på Nu blåser vi snuten på tv:n,å där kunde han sitta i timmar.

Åskade det så fick vi fara hem,han klarade inte när det blåste kraftigt ute,höga röster fixar han fortfarande idag väldigt väldigt dåligt,plötsliga förändringar under dagen kunde sänka honom totalt.

När han var i tioårsåldern så gjordes en ny utredning på  honom och han fick även lindrig utvecklingsstörning. Då såg jag allt nattsvart,tänkte att jag kommer inte klara detta.

I samma veva då bråkade jag väldigt med den yngre sonens skola för jag misstänkte att även han hade problem. De på skolan tyckte att jag bara var en jobbig mamma. Han satt aldrig still,gick ut på toaletten OFTA,gick och satte sig i bokhyllan när han lessnade på fröken.

När han började ettan så sa fröken åt mig efter någon månad att hon misstänkte att han hade diagnos.

Yees! Äntligen tänkte jag! Det var äntligen någon som förstått. Efter flera träffar hos skolpsykologen och sedan bup så fick han sin diagnos,ADHD. Han som sin bror hade svårt att sitta still(förutom vid tv:n),han var aldrig tyst,vart hysterisk vid ett nej,tårarna sprutade om han fick motstånd av något slag.

Han har för drygt år sedan bytt skola till högstadiet och det tog oss hela 7:an och några F i betyg,innan skolan förstod mig när jag sa att han behöver extra hjälp i skolan,en liten extra motor.

Först tyckte ju hans fröken och skolan att de hade läget under kontroll,men så var ju inte fallet.

Under åttan nu så har han kommit ikapp och kämpar på bra!


Alltså egentligen,att ha diagnosbarn är ABSOLUT inte det jobbigaste. Det jobbigaste är att ALDRIG känna sig förstådd som förälder. Att man först måste kämpa hemma med barnet och sen slåss mot skola,samhälle och omgivning.

Det finns så många trångsynta människor i vår värld,de bär skygglappar.. Jag har aldrig varit ute efter att sätta en stämpel på mina barn eller trycka i dem medicin. Utan bara hoppats att barnet i sig,jag,skola,samhälle och omgivning skulle kunna få en förståelse för att vi alla är olika. Olika är bra!

Mina grabbar har/är varit bullriga,högljudda och väldigt skiftande humör men jävlar en sån kärlek de ger. Ja jag får fortfarande tjata på dem och vi jobbar varje dag,men de förstår själv sina diagnoser,kanske inte alltid vill förstå varför man får och inte får göra si och så. Men överlag funkar det ganska bra för dem,de får kämpa lite mer än vad deras jämnåriga får när det gäller skolan.

Diagnos-barn är precis som vilka barn som helst bara lite mer av allt!


Tänk om det hade kunnat vara lite mer accepterat att vi alla är olika,både inom skolan,sporter ja livet.

Mina grabar sportar,en brottas och en kör innebandy :) Jätte bra att de får träna och göra av med överskottsenergi :)

Jag kan ibland känna att vissa inte förstår diagnoser,eller inte vill förstå. Jag kan förklara mig blå och ändå vill de inte förstå. Men jag kämpar varje dag för deras bästa och kan bara hoppas att jag gör rätt i slutänden. Min äldsta dotter har haft jätte bekymmer med skolan och vi har gjort utredning. Hon har inlärningssvårigheter och har behövt extra tid och hjälp och stöttning.

Hon har *tagit studenten

             *skaffat körkort

             *sambo,hus och hund

             *och hon har gett mig mitt första barnbarn  


Så kollar jag på henne så vet jag att jag har gjort något rätt,så jag kämpar vidare med mina grabbar  

 

Mina barn tycker nog inte ALLTID om mina regler och att jag lägger mig i!

Men det kommer jag göra så länge jag andas  


Nå tanken var ett kortare inlägg idag och det gick ju inte så bra ;)

Bättre tur imorgon :)

Sussa sött och ta hand om dig  

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Annelie - Tisdag 12 mars 21:57

Nå men vi försöker väl igen, ska försöka lite mer, vet ju att jag tycker det är skönt att skriva      Det är ett satans spring i trapphuset...dörrar smälls igen, kan ingen hålla i dörrhandtaget när man ska stänga en dörr??? Hur svårt kan det vara...

Av Annelie - 3 juni 2020 21:20


Jaha så var den här,denna sommartid,underbara sol,mindre underbara myggor,men ack så härligt med sommar     Barnen går i en dryg vecka till sen har de sommarlov,tio veckor med "jag har inget att göra". Dagens barn är ganska bortskämda,vi curlar f...

Av Annelie - 17 mars 2020 21:59


Jag vet,jag säger det ofta,men kan man inte vara tacksam över vad man har så kommer man nog aldrig kunna känna riktig lycka. Åh visst,ibland kan det vara svårt att känna tacksamhet över barnen som bråkar,regn som öser ner när man vill ha sol,eller ba...

Av Annelie - 24 maj 2019 23:09

Ibland kan jag bara bli såå less på de mesta i mitt liv,trots att jag vet att jag älskar det mesta med. Jag har svårt att inte se det andra skiter i att se..Jag förstår inte hur "ditt" kan vara viktigare än "mitt".. Bara rent generellt,hur vi kan v...

Av Annelie - 23 maj 2019 22:02

    Känslan när min vuxna dottern säger att hon älskar mig  Fantastisk känsla, älskade barn, din ålder kommer ALDRIG spela någon roll,för du är mitt älskade barn och kommer så alltid att vara. Att se och prata med er båda idag gjorde mig så fan...

Presentation

Adhd,tourettes,utvecklingsstörning,det är hårda ord men det är oxå min vardag❤️ Sliten morsa till fem barn varav fyra med olika problematik❤️ Älskar min ”Kaos” familj,att virka och vara med mina nära å kära❤️

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards